Det svenska statliga kärnforsknings-programmet

Den kärntekniska forskningen i Sverige påbörjades i slutet av 40-talet. Syftet var framför allt att utveckla kärnkraft för energiproduktion. Den första svenska atomenergiutredningen, den så kallade atomkommittén, tillsattes av Tage Erlander, som vid denna tid ansvarade för forskningsfrågorna inom regeringen. Erlander hade nära kontakter med fysikprofessorn Torsten Gustafson och via honom även med Niels Bohr.

Kommitténs uppdrag, som skulle utföras snabbt, var bland annat att klarlägga hur atomkärnforskningen lämpligen bör organiseras och att finna lämpliga metoder till tillgodogörande av atomkraften för fredliga ändamål. Kommittén bestod väsentligen av framstående forskare. Vid sidan om sina utredningsuppgifter fick kommittén snart också myndighetsfunktioner, bland annat som något som i praktiken var ett atomforskningsråd. Kommitténs första betänkande kom redan i mars 1946 och föreslog bland annat en betydande expansion av atomforskningen vid universiteten och de tekniska högskolorna.

Med tillsättandet av atomkommittén hade det svenska utvecklingsarbetet inom atomenergiområdet tagit sin början. AB Atomenergi (sedermera Studsvik Nuclear AB) bildades i enlighet med atomkommitténs förslag. Bolagets uppdrag blev att forska, att bygga experimentstaplar, det vill säga reaktorer, och senare också att bedriva industriell och kommersiell verksamhet. Icke-statliga aktier tecknades av stora enskilda och kommunala kraftproducenter samt ett antal industriföretag. Under de första åren inriktades bolagets verksamhet framför allt på grundläggande forskning, bland annat för nyttiggörandet av uranförekomsterna i Kvarntorp och Billingen. Med bildandet av AB Atomenergi fick den svenska utvecklingsverksamheten inom atomenergiområdet en klart tillämpad inriktning.

Den första svenska kärnkraftreaktorn, R1, togs i drift 1954. Den låg vid Tekniska Högskolan i Stockholm och var i drift fram till 1970. Senare flyttades verksamheten över till Studsvik i Södermanland, där nya forskningsreaktorer och laboratorier byggdes.

De äldsta forskningsanläggningarna är sedan länge tagna ur drift och några har rivits. R1-reaktorn revs exempelvis i mitten av 80-talet och rivningsavfallet transporterades till Studsvik. Det använda bränslet hade transporterats till Studsvik redan i början av 70-talet. R2-reaktorn i Studsvik användes ända fram till 2005 för forskning, undersökningar och isotopframställning.

Kärnkraftverket i Ågesta byggdes i början av 60-talet. Produktionen bestod främst av fjärrvärme för Farsta, men även till mindre del av elektricitet. Uranverket i Ranstad uppfördes för framställning av det uran som bröts på platsen. Även dessa anläggningar är sedan länge nedlagda.

Studsviks- och Finansieringslagen

Lag (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. även kallad Studsvikslagen.

Syftet med stiftandet av Studsvikslagen var enligt regeringens proposition 1988/89:37 att säkerställa finansiering av avvecklingen av forskningsanläggningar inom Studsvik AB som ingått i det svenska kärnkraftsprogrammet. I propositionen slås fast att den svenska kärnkraftindustrin delvis byggt upp sin kompetens och verksamhet med hjälp av de utvecklingsinsatser och den forskning som utförts vid Studsvik AB och dess föregångare AB Atomenergi, och att det därför finns skäl att kostnaderna för avvecklingen ska belasta kärnkraftproduktionen.

Till och med Studsvikslagens upphörande 2017-12-31 har producenterna av kärnkraftsproducerad elenergi betalt en avgift per producerad kWh vilka fonderats i den så kallade Studsviksfonden.

De anläggningar och avfallsposter vars avveckling reglerades i Studsviklagen framgår nedan:

De anläggningar av ovanstående som faller under SVAFO:s ansvar hittar du här

Lag (2006:647) om finansiering av kärntekniska restprodukter även kallad Finansieringslagen.

I och med Studsvikslagens upphörande träder Finansieringslagens bestämmelser in i det fall de fonderade medlen i Studsviksfonden inte täcker de beräknade kostnaderna för SVAFO:s uppdrag. Det innebär att SVAFO:s ägare får täcka en eventuell underfinansiering i Studsviksfonden.

Forskningsavfallet

Restprodukterna från forskningsverksamheten inom det tidiga svenska kärnkraftprogrammet kan grovt delas in i följande kategorier:

Låg- och medelaktivt avfall

Lågaktivt avfall uppkommer löpande vid drift av kärntekniska anläggningar. Det kan vara exempelvis metallskrot, trasor, filter m m. En stor del av detta avfall kan förbrännas, smältas eller förpackas direkt i avsedda emballage och transporteras till slutförvaret för kortlivat radioaktivt driftavfall (SFR) i Forsmark. Radioaktiviteten i denna typ av avfall klingar snabbt av. I Studsvik förvaras även lågaktivt avfall som skall anpassas för slutförvaring. Medelaktivt avfall tas omhand i den behandlingsanläggning som byggdes i Studsvik i mitten av 1980-talet. Huvuddelen av detta avfall är långlivat och ska slutförvaras i det framtida djupförvaret. Tills vidare mellanlagras det i ett bergrum i Studsvik.

Använt kärnbränsle

SVAFO:s uppdrag omfattar metalliskt bränsle från den 1970 nedlagda forskningsreaktorn R1 vid KTH i Stockholm. Huvuddelen av bränslet har behandlats utomlands. Restavfallet är återtfört till Sverige för mellanlagring till dess det kan placeras i slutförvar. En mindre del korroderat R1-bränsle har behandlats och mellanlagras nu i Studsvik. Därutöver finns bland annat bränslerester från undersökningar av vanligt kraftreaktorbränsle, det vill säga bränsle av urandioxid i form av pressade kutsar. Dessa bränslerester härrör från forskningsverksamhet före 30 juni 1991. Det använda bränslet från forskningsreaktorn R2 härrörde från det amerikanska energidepartementet och har återsänts till USA i enlighet med icke-spridningsavtalet.

Anläggningar

Många anläggningar som använts för forskningsverksamhet har avvecklats och rivits. Sådana anläggningar som ännu är i drift kommer förr eller senare att avvecklas. Eftersom en viss del av rivningsmassorna är kontaminerade krävs särskild hantering vid rivning, samt att en del material tas omhand som radioaktivt avfall.

Historik

1947 bildades AB Atomenergi, AE, ur vilket AB SVAFO:s verksamhet kan härledas. Bolaget bildades för att bygga upp en atomenergiindustri med reaktorer och framställning av uran. Staten ägde ursprungligen 4/7 av aktiekapitalet och ett antal industriföretag 3/7. Bolagets första byggnadsprojekt var den så kallade R1-reaktorn under IVA:s försöksstation på Drottning Kristinas väg i Stockholm.

1969 blev AB Atomenergi helt statligt, varefter ansvaret för verksamheten underställdes regeringen. Bolagets resurser för bränsletillverkning och konstruktion av kärnreaktorer övertogs samma år av Asea-Atom.

1978 AB Atomenergi bytte namn till Studsvik Energiteknik AB med syfte att utveckla en kommersiell verksamhet.

1988 Lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m m, Studsviklagen instiftades (numera ersatt av SFS 2006:651). Syftet med lagen var att reglera ansvaret för avfall och restprodukter som skapats genom verksamheten i AB Atomenergi och dess efterföljare.

1988 Dotterbolaget Atomenergi Projekt AB bildades med ansvar för åtagandena enligt Studsviklagen.

1991 Statliga Vattenfall AB övertog efter ett riksdagsbeslut Studsvik AB inklusive dotterbolaget Atomenergi Projekt AB.

1992 bildades AB SVAFO som i allt väsentligt övertog den verksamhet som bedrivits inom Atomenergi Projekt AB och som regleras i 1 § Studsviklagen. Bolaget ägdes ursprungligen av Vattenfall AB, Forsmarks Kraftgrupp AB, OKG AB samt Sydsvenska Värmekraft AB, det vill säga dåvarande innehavarna till de svenska kärnkraftreaktorerna.

1994 ändrades ägarbilden i Studsvik AB då Vattenfall sålde 75 procent av aktierna i bolaget till privata investerare.

2001 noterades Studsvik AB vid Stockholmsbörsen.

2003 blev AB SVAFO ett helägt dotterbolag till Studsvik AB. I AB SVAFO:s styrelse ingick fortfarande representanter för de fyra kärnkraftföretagen.

2009 förvärvades SVAFO av kraftbolagen Forsmarks Kraftgrupp AB, Ringhals AB, Barsebäck Kraft AB och OKG AB.

2015 Barsebäck Kraft AB:s andel i SVAFO förvärvas av Ringhals AB.